Tusen sorters snö (Hokkaido)

God eftermiddag, god kväll och god natt!

Nu har jag varit på 北海道 Hokkaido, Japans norra och näst största huvudö. Hokkaido betyder "Norra havsvägen". Det var mitt andra besök dit, då jag sommaren 2009 under en 2½ vecka lång ren semester i Japan tillbringade en dryg vecka på samma ö medan jag träffade svenska kompisar som utbytesstuderade i Sapporo samt de japanska kompisar från samma skola som varit i Falun. Då liksom nu passade jag även på att se kända turistmål i och utanför Sapporo, och huvudmålet med denna resa var 雪まつり yukimatsuri, d.v.s. snöfestivalen. 札幌 Sapporo är alltså den överlägset största staden på ön med närmare två miljoner invånare.

Till att börja med var det en helt annorlunda upplevelse att besöka Hokkaido på vintern istället för på sommaren som förra gången. Mestadels till det negativa dock. Även om Hokkaido är varmare än mina hemtrakter i Sverige oavsett årstid så gjorde snölandskapet och den relativa kylan att det ändå kändes som om man teleporterat hem. Och snömängden på större delen av de platser vi besökte var riktigt imponerande även med svenska mått mätt och liknande två meter höga snövallar efter gatorna även i centrala Sapporo har jag aldrig observerat ens i Falun.

Avresan mot Hokkaido skedde samma dag som jag skrev förra inlägget, måndagen den 7. Vi, d.v.s. jag, Jacob, Isaac från Göteborg och Niklas och Anton från Umeå, tog pendeltåg på eftermiddagen ut till Sendais hamn för att där ombordstiga en färja. Billigaste biljetten kostade 550 kr, innebar tunn madrass på golvet i en sovsal, och det skulle ta 15 timmar innan vi anlände till 苫小牧 Tomakomai, en liten stad 5 mil från Sapporo. Vissa av oss hade förväntat sig en motsvarighet till våra finlandsfärjor på östersjön, men så var inte alls fallet. Färjan hade visserligen en restaurang av nästan östersjöiska mått med middagsbuffé för 160 kr men också en bar där man fick en standardportion curry eller nudlar för 40 kr. Förutom ett gäng amerikaner på hemresan sågs inga ohälsosamt onyktra tecken till på båten och det var väldigt lugn atmosfär och inte alls fullsmockat med folk. Det bjöds även på gratis bio i en jättetrevlig och rymlig biosalong och fanns gemensamt bad (mini-spa) med utsikt ut över havet.

Framme i hamnstaden blev det buss till tågstationen och sen pendeltåg till storstaden. Vi började direkt med att undersöka snöfestivalen som tog upp hela 大通り Odori, den stora avlånga park som markerar Sapporos absoluta centrum – gatunätet består t.o.m. unikt av numrerade kvarter med utgångspunkt i ena änden av Odori (typ väst 4, söder 7). Snöfestivalen uppfyllde förväntningarna, det var riktigt maffiga och vackra snöskulpturer i mängder. Festivalområdet var bland annat uppdelat i ett internationellt område där en mängd olika nationer, inkl. Sverige, gjorde sina egna skulpturer, den årliga huvudattraktionen, ett snowboardhopp, isskulpturer, matstånd etc.

Vad gäller boende så sov alla utom jag på ett pensionat vid centralstationens grannstation medan jag våldgästade samma japanska kompis Shogo som jag och min medresenär Andreas bodde hos vid min förra Hokkaidovistelse. Den gången lät han oss sova hos honom trots att vi inte ens träffats förut, nu kändes det väl inte lika konstigt. Jag passade givetvis även på att träffa några andra kompisar i Sapporo, närmare bestämt Yuki som var i Falun förra vintern, Kaho och Arika som var i Falun för två år sedan samt Ayami som var där för tre år sedan. Förutom att gå runt på stan, på snöfestivalen och äta lokala specialiteter som soppcurry och misonudlar så åkte jag, Shogo och några andra jag träffade under sommar-Hokkaido-resan samt även Jan, min gamla japanskastudiekamrat i Falun, till ett onsenhotell på torsdagen. Där bodde vi lyxigt med ordenligt spabad, middags- samt frukostbuffé i ett rymligt traditionellt japanskt hotellrum. Kostade 600 kr så knappast farligt ändå.

På lördagsmorgonen gick jag till en centralt belagt hyrbilsfirma och hämtade upp min bokade minibuss. Den hade sju säten, var ganska trång i övrigt men kostade bara 1400 kr för 2½ dygn inkl. fria mil och skadekostnadsblahejs. Jag hämtade upp mina reskamrater och vi åkte sedan först till 当別 Toubetsu, Leksands vänort, där det finns ett stort distrikt där alla hus är byggda som svenska röda trähus med vita knutar. Hade varit även där förut men det var fascinerande ändå; och med snölandskapet blev det så svenskt det kan bli.

Vi åkte vidare till 旭川 Asahikawa, näst största staden på Hokkaido och hemstad till Shun, en till gammal utbytesstudent i Falun 2008. Efter att ha ätit lunch åkte vi en man starkare vidare mot Hokkaidos centrala bergskedja för att se landskapet. Tyvärr rätt dåligt väder och vi fick inte se så mycket vacker utsikt mer under dagen som slutade på ett pensionat i 富良野 Furano, en skidort i området. Shun var dessvärre tvungen att lämna oss redan morgonen därpå för att jobba med sitt projekt som masterstudent inom arkitektur. Vi andra åkte vidare söderut, förbi en liten by där vi träffade min vän Okamoto, coachen i japanska längskidlandslaget som jag träffat som attaché vid Svenska Skidpelen i Falun tre år i rad. Vi var förbi 夕張 Yubari, staden som är känd för den gick i konkurs i efterdyningarna av den stora japanska finanskrisen i början på 90-talet, som dock som förväntat inte bjöd på så mycket spänning, och avslutade på ett hotell tillbaka i Tomakomai. Där gjorde vi ett bra klipp då vi bodde för 290 kr inkl. spabad, frukostbuffé, nudlar som kvällsmat och fina västerländska rum.

Sista dagen, måndagen, började med att vi besökte en ainuby, eller tja ett museum tillägnat ainu – norra Japans ursprungsbefolkning. Tittade på lite traditionella hus och såg lite traditionell dans i princip. Efter det åkte vi till 新千歳空港 Nya Chitose flygplats där vi släppte av Isaac som skulle flyga till Tokyo för att dagen därpå åka till Sverige för resten av vårlovet. Vi andra lämnade tillbaka bilen i Sapporo för att sedan sätta oss på tåget tillbaka till Tomakomai igen. Vi hade nu Jan med oss och tog upp fem bäddar på färjan liksom förra gången.

Har nu varit tillbaka i Sendai en vecka när det blivit dags för nästa utflykt, ut i Asien igen. Jan bor hos mig, ska också stanna här medan jag är borta, och under den gångna veckan har han fått bekanta sig med staden. Skriver dock om vad vi sysslat med nästa gång. Ha det bra så länge, nu flyr jag söderut!

Bilder:

The room we used heading for Hokkaido. It was we Swedes and around ten Japanese backpackers in the room. But replace your image of backpackers as people in their twenties with 65+:ers.

On the train for Sapporo.

Welcome to Sapporo, the old olympic city, home of Shiroi koibito chocolate and Sapporo beer and Japan's fifth largest city.

It was astonishing that many of the festival's finest sculptures was made by people from places that don't even have snow.

Which makes it even more embarrassing when Sweden's contribution didn't exactly impress much. More interesting though was the fact that one of the Swedish artists happened to have been raised in the same tiny suburban area of Falun as me, Hosjö. His former home was only a few hundreds of meters away from where I've lived during my whole childhood. What a coincidence.

 

This year's main attraction: Sazae-sans family. This is a famous Japanese cartoon that celebrates 65:th anniversary since it's first publication. It has been broadcasted as a animated series for 42 years and still is. The main character, Sazae-san, is a housewife and the cartoon is about her and her family's everyday life, which is full of crazy and funny episodes.

Gundam, one of Japan's absolutely most famous animated franchises, had his own sculpture.

Gundam, en av Japans absolut mest kända animerade/tecknade franchiser, fick sig en egen skulptur.

Five happy Swedes and three happy Japanese students having been in Falun: Kaho, Arika and Yuki, in front of the clock tower – the symbol of Sapporo.

Fem glada svenskar och tre glada japanska studenter som varit i Falun: Kaho, Arika och Yuki, framför Sapporos symbol klocktornet.

The onsen hotel in 定山渓 Jouzankei in the outskirts of Sapporo where me, Jan and three Japanese friends Shogo, Shohei and Kosuke stayed for one night.

Onsenhotellet i 定山渓 Jouzankei i Sapporos utkanter där jag, Jan och tre japanska kompisar Shogo, Shohei and Kosuke bodde en natt.

A house in old fashioned Hokkaido style. It could as well have been a public hall in Malung or any Swedish small town.

Ett hus i gammaldags Hokkaidostil. Hade lika gärna kunnat vara folkets hus i Malung.

The factory where Shiroi koibito, a famous chocolate cookie from Sapporo, is made. Expensive but really tasty!

Fabriken där man tillverkar Shiroi koibito, ett känt chokladgodis från Sapporo, dyrt men riktigt gott!

Susukino, the entertainment district.

Susukino, nöjesdistriktet.

Observation deck in JR building in the central station. I had one of my best pees ever.

Observationsvåningen i JR-skrapan i centralstationen. Jag hade en av mina bästa urineringar någonsin.

Me, Jan and Ayami eats on Subway.

Jag, Jan och Ayami äter på Subway.

One of the hundreds of almost identical houses in Sweden hills in Toubetsu outside Sapporo. It could as well have been Mora.

Ett av de hundratals nästan identiska husen på Sweden hills i Toubetsu utanför Sapporo. Hade lika gärna kunnat vara Mora.

 Our means of transportation slowly changed color during the trip from white to gray. By the way we where three drivers who drove in turns: me, Niklas and Isaac. Same three persons who in Sendai rides respectively owned mopeds, probably as three of the very few foreigners.

Vårt fortskaffningsmedel bytte långsamt färg under färden från vit till grå. För övrigt så var vi tre chaufförer som turades om: jag, Niklas och Isaac. Samma tre personer som i Sendai åker runt på varsina mopeder, förmodligen som några av de enda utlänningarna.

The Ainu village mockup.

Ainubymockupen.

Äntligen rejäl vila efter ett tufft terminsslut

久しぶりです！ Hisashiburi desu, säger man när man träffar en vän man inte träffat på länge. Nu har det inte direkt gått längre än det brukar, men jag har faktiskt ambitionen att ordentligt öka frekvensen på mina inlägg nu under vårlovet.

För nu har jag vårlov, äntligen. Det var två jobbiga tentaveckor med prov i, i ordning, elektromagnetism, elektromagnetism-problemlösning, kvantmekanik, vågrörelseteori, fluidmekanik och termodynamik. Gick som väntat inget vidare... Tror och hoppas jag klarade termodynamiken, och oväntat nog fluidmekaniken. I övrigt ser det nog mörkt ut. Hoppas dock jag kan få godkänt i problemlösningen i både elektromagnetismen och kvantmekaniken (den senare hade ingen tenta heller). Har även läst en japanskakurs, som jag självklart klarat, som dock saknade tenta.

Det har blivit mycket studier, mycket dötid i form av misslyckade försök till studier och olika ursäkter till att slippa plugga nu under tentaveckorna. Hade nog inte kunnat göra mycket bättre utan stora ansträngningar även om jag varit mer effektiv. Till våren kommer det i alla fall bli ett mycket snällare upplägg med enklare kurser och spridda över fler ämnen. Intresserad av lite ekonomi bland annat. Men först lov, och inte vilket lov som helst utan det två hela månader långa uppehållet mellan skolåren här.

Jag har som ni hör inte bara pluggat. Inte minst har jag hunnit med två nya skolbesök med presentationer av mig själv och Sverige. Det första innebar besök på två skolor, en elementärskola (åk 1-6) och en högstadieskola, båda belägna utanför staden Kesennuma, vilket är så långt ifrån Sendai man kan komma men fortfarande vara i länet Miyagi. Den två timmar långa tågresan dit var dock värd, det var en mycket rolig heldagsutflykt, och som vanligt var eleverna roliga att prata med. Mellanstadieungarna var dock som väntat mer nyfikna och mer frågvisa. För övrigt så skröt stationen vi gick av på med att vara den station i Japan som låg närmast en havsbadplats – vilket säkert stämmer då det var mindre än en minuts promenad från perrongen till stranden, och då måste man gå upp och ner för en gångbro.

Det andra skolbesöket skedde på en gymnasieskola faktiskt, vilket precis som för högstadiet var första gången för mig. Gymnasieeleverna var rätt blyga men mindre än de på högstadiet och det var ett mycket trevligt besök det också. Denna gång var det dock inte 10 mil bort utan någon enstaka kilometer från min bostad, vilket var mycket praktiskt förstås.

En sak jag blev lite förvånad över på gymnasiet var att eleverna hade 私服 (shifuku), d.v.s. vanliga kläder i motsats till skoluniform. Det är ovanligt, men blir vanligare, att gymnasier kör utan. På högstadier, tror jag, är det ännu ovanligare att det saknas skoluniform. Men i åk 1-6 är det tvärtom ytterst ovanligt att eleverna har uniform, och universitetsstudenter har det aldrig. Man skulle kunna tro att användandet av skoluniform borde minska snabbt och gå mot totalt avskaffande i ett modernt rikt land, men man ska komma ihåg att skoluniformen i allmänhet är väldigt populär bland såväl föräldrar och lärare som elever. De allra flesta elever tycker om sina uniformer och många kollar på hur snygg uniformen är när de ska välja gymnasium. Sådeles tar många, främst privata, skolor hjälp av modedesignrar för att fräscha upp designen. Andra skolor får färre sökande när de avskaffar skoluniform och ett fåtal har t.o.m. återinfört den för att få tillbaka sin popularitet. Kan nämnas att det inte finns några lagar som reglerar eller stödjer någon skoluniformsplikt.

Jag var på en kul grej den 14 januari, alltså innan jag skrev förra inlägget men som jag inte tog med då. Nämligen på nakenfestival. Det är nu för tiden dock inte så uppseendeväckande som det har varit. Det handlar om att tappra shinto-anhängare (eller andra frivilliga deltagare), främst män, går till ett shintotempel som anordrar detta i närområdet, klär av sig och går en rituell promenad som börjar och slutar vid templet. Hela poängen är förstås att festivalen hålls mitt i vintern så att man behöver vara stark i själen för att klara av det. Men numer är det förmildrat genom att man ändå har lite kläder (tajta shorts och inlindad mage) och anpassat för kvinnor som är så mesiga att de behöver en kampsportsdräktsöverdel över samma grundutstyrsel (där givetvis inlindningen också täcker mer än bara magen...). Mitt lokala shintotempel råkar vara känt för denna festival och tusentals besökare kommer från hela kommunen och runtom för att titta på. Som på alla japanska festivaler säljs det även allsköns billig japansk gatuköksmat i otaliga stånd på tempelområdet.

Vad som annars hänt är att min japanskakurs som jag tar på distans på Högskolan Dalarna har börjat. Ska därmed läsa 15 hp lingvistik under våren, inte speciellt hoppfull om att det kommer bli en väldigt intressant kurs men jag tar mig i alla fall långsamt närmare en examen i japanska.

Har i övrigt som vanligt umgåtts med svenskar och vissa icke-svenskar på helgerna, dock i minskad grad nu under tentatider. Några svenskar åker hem under vårlovet, många andra inkl. mig ska ut och resa. Rickard som enda svensk tillsammans med många andra européer som varit här ett halvår samt sydkoreaner som varit här ett år (Sydkorea har samma skolårscykel som Japan) säger hej då. Jag kommer till att börja med vara en vecka på Hokkaido, främst i Sapporo där det hålls den berömda årliga snöfestivalen (med oräkneliga fantastiska skulpturer), sedan vara hemma i Sendai en vecka följt av två veckors resande i Taiwan, Singapore och Malaysia. Resten av lovet kommer fullspäckas med aktiviteter såväl hemma som i omkringliggande län samt under någon tur till huvudstaden. Jag har längtat som ni kan räkna ut ;) !

Nu måste jag fortsätta förbereda avresa till Hokkaido samt skriva min sista hemuppgift i skolan, en ganska dryg kvantmekanikläxa. Ska rapportera om Hokkaido när jag är tillbaka därifrån och har tid att skriva, d.v.s. om 1-2 veckor. Vi hörs då!

PS. Kommentera gärna ;)

Bilder:

 

 

裸参り, "hadakamairi" which means naked worshipping. Many young men and women walk a traditional path with minimal clothes during midwinter on this occassion. The big campfire is of course for the participants to warm themselves.

 

 

 

 

An elementary school in 気仙沼 Kesennuma. The nearby station was about 10 meters from a sea beach.

 Birthday party for Fumiyo!

The people who visited Sendai High School (which is the real name, even though it's far from the only high school in the city).