Tack för att ni tittar in än en gång! Dags för ny avrapportering från dessa av naturen lamslagna trakter, dels från Sendai och även Tokyo igen. Någon av er kanske kommer ihåg att jag fortfarande inte skrivit om mina äventyr i Sydostasien, d.v.s. Taiwan, Singapore och Malaysia. Jag har inte glömt att skriva om det, men orkar inte göra det än, kommer troligen bli av innan skolan börjar i alla fall.
För nu är äntligen planeringen klar för när och hur den kommande terminen kommer att genomföras. För min del ser det dock inte alls bra ut då även terminsavslutningen skjuts fram så kraftigt att den kommer överlappa med höstterminen i Uppsala i hela tre veckor. Lektionerna kommer att börja 9 maj, d.v.s. efter ゴールデンウィーク ”Golden week” som vanligtvis är en veckas lov mitt i terminen lagom till att värmen börjar skölja över landet. Med andra ord har jag fortfarande tre veckors ledighet att göra av med – en del av den kommer att användas till att göra mer voluntärsarbete.
Som jag skrev i förra inlägget tog jag en paus i voluntärandet i början av april för att hitta på saker med Jan sista tiden innan han åkte hem. Det blev ingen resa till någon närliggande stad i området, delvis för att mycket givetvis fortfarande är stängt på grund av jordbävningen, delvis för att Jan ville träffa kompisar i Sendai så mycket som möjligt sista tiden. Vi besökte dock lite historiska platser i staden, var till olika ställen i centrum samt helt enkelt träffade folk.
Näst sista hela dagen i Sendai var det en större avskedsfest för Jan i min korridor med runt 15 personer härifrån boendet och från voluntärscentret m.fl. Vi åt たこ焼き takoyaki, d.v.s. stekta bollar av deg, kål och bläckfisk med torkade fiskspån, majonäs och grönsakssås till. Det är mycket godare än det förmodligen låter. Vi åt även japanska pannkakor, godis, popcorn och risgrynsgröt. Det var första gången jag gjorde risgrynsgröt, faktiskt någonstans (i Sverige köper man ju färdig) men det blev lyckat. Japanskt ris är ju rundkornigt så jag körde med samma som vanligt, och det var barnsligt enkelt att göra gröt av det. Koka gröt som vanligt i riskokaren, häll i trippelt så mycket mjölk som den ursprungliga mängden torrt ris och låt riskokaren stå på uppvärmning i minst två timmar, klart. Blanda i socker och ät med kanel och mjölk, ni vet hur det går till...
Till världsmetropolen tog vi oss med nattbuss, som avgick vid midnatt från Sendai och var framme före 7 på onsdagsmorgonen. I efterhand kan jag erkänna att i båda riktningarna så passerade vi/jag ju genom Fukushima, och som närmast går motorvägen knappt 6 mil från Dai-ichi (kärnkraftverket) vilket som bekant är inom svenska rekommenderade 8-milsradien. Vi passagerare på bussen lyste svagt grönt därefter, men för mig och Jan så slockande det efter att vi duschat på kvällen.
Efter ankomst i 新宿 Shinjuku, västra Tokyo, tog vi ett pendeltåg till 小金井 Koganei en bit bort från centrum där vi tillbringade förmiddagen i en enorm men jättelugn och fin park. Det var allmänt rätt dålig timing för Jan när de berömt vackra körsbärsblommorna, 桜 sakura, inte skulle hinna blomma i Sendai innan avfärd medan de i Tokyo till stor del redan börjat falla när vi kom dit. Men det finns förstås otaliga sajter på internet där man kan kolla prognoser för och rapporter på i vilken fas blomningen är i alla stora parker i hela landet. Vi såg därmed ut en park i förväg som fortfarande blommade fullt ut.
Vi var två mycket trötta bussresenärer efter att inte ha velat betala för just någon komfort på bussresan och förmiddagen blev därmed mycket stillsam under de fluffiga lysande rosa träden. Den blå himlen och de drygt 20 graderna som Tokyo välkomnat oss med gjorde inte tidsfördrivandet mindre underbart. Men efter lunch bytte vi träddungarna mot reklambeklädda höghus när vi begav oss till andra sidan stan för tv-spelsshopping i elektronikdistriktet 秋葉原 Akihabara. Det köptes lite spel men också en hel del plastfigurer av spelkaraktärer. Jan köpte även några figurer i Square Enix' officiella butik i Shinjuku på vägen dit.
Vi återvände igen till Shinjuku på kvällen för god middag på en mexikansk restaurang med Rieko, två av hennes kompisar Chiho och Anna samt Kouhei. Kouhei är en tidigare utbytesstudent från Hokkaido till Högskolan Dalarna medan Rieko undervisade mig och Jan vår första japanskatermin och för tillfället läser masterprogram i Tokyo. Chiho och Anna har vi båda träffat när de varit på besök i Falun. Efter middagen begav sig jag, Jan och Rieko hem till hennes familj i 所沢 Tokorozawa (precis utanför Tokyos stadsgränser) för att sova över där.
Efter att på torsdagsmorgonen ”turistat” i den skog som stått modell för tecknade storfilmen となりのトトロ ”Min granne Totoro” i Tokorozawa så åt vi lunch med Akihiro, tidigare utbytesstudent i Uppsala som jag träffat flera gånger sen jag kom till Japan. Han berättade att han nyligen fått ett erbjudande från Bosch i Japan om jobb där när han tar examen nästa vår. Han håller nämligen, liksom många av mina andra japanska kompisar sedan Uppsala, just nu på med 就職活動, ”job hunting”.
Detta ”jobbjagande” är något av ett japanskt fenomen som går ut på att alla studenter som inte ska läsa masterprogram redan i slutet av tredje årskursen (en japansk universitetsgrundutbildning är fyraårig) börjar aktivt söka jobb hos alla företag man kan tänka sig arbeta på. Företagen ställer höga krav på sina sökande att de ska delta i seminarier, skicka in CV och ansökningsblanketter och intervjuas i flera omgångar och ibland skriva prov för att kunna söka jobb där. Seminarierna hålls oftast i Tokyo, ibland i Osaka etc., och studenter i t.ex. Sendai lägger ofta ner flera tiotusentals kronor bara i transportkostnader för att delta i dessa seminarier under sin ”job hunting”. Om allt går smidigt får man ett eller flera erbjudanden om jobb i början på fjärde årskursen, väljer det mest lockande och kan därefter slappna av fram till examen i mars medan man läser de sista kurserna och skriver examensuppsats. Alla nyanställda börjar sedan arbeta 1 april. Men för alla går det inte lika fort; vissa söker jobb frenetiskt ända till precis före examen medan ett fåtal misslyckas och gör antingen om ett år på universitetet eller går ut utan jobb. Nackdelen med att gå ut utan jobb är att företagen kraftigt prioriterar studenter framför arbetslösa och man får då ännu svårare att hitta anställning.
Nog med föreläsandet. Efter lunchen med Akihiro shoppade vi lite mer och träffade en Sendai-kompis som flytt till sin familj i Shizuoka sydväst om Tokyo för att smidigare kunna fortsätta sitt jobbsökande. Till middagen var vi tillbaka hemma hos Rieko och bjöds på en fantastisk middag. Morgonen samma dag samt dagen efter fick vi ordentlig frukost också och i överlag så blev besöket hos Riekos familj en ytterst trevlig upplevelse.
Fredag var dagen för Jans avfärd mot västligare längdgrader, och det blev raka vägen från Tokorozawa mot Narita flygplats. Jag vinkade av honom vid flygtågets bytesstation Nippori för att sedan mer ensam än under den gångna månaden bege mig mot nöjesdistriktet 渋谷 Shibuya. Där åt jag lunch med en svensk kompis som nyligen börjat arbeta i Tokyo. Efter att ha mött upp med en annan, japansk kompis Ishikawa blev det lite turistande i stan innan vi tog ett språng en bra bit ut ur Tokyohekten till lilla staden つくば Tsukuba där jag skulle tillbringa sista natten innan hemfärd. Någon av er lade säkert märke till att Tsukuba tillhör de ytterst få städer i Japan som stavas med japanska stavelsealfabetet hiragana, alltså inga kinesiska tecken. Detta förmodligen då områdets ursprungliga stavning 筑波 ansågs svårt att läsa (det är det) och man ville att staden skulle kännas modern.
Passade givetvis på att kolla runt lite i detta för mig nya besöksmål som ändå inhyser ett ganska berömt universitet och många stora forskningsanläggningar. Framför allt besökte vi JAXA:s, japanska rymdfartsmyndighets, forskningscenter.
Sista kvällen i Tokyo var jag än en gång i Shinjuku och åt middag med ett blandat gäng kompisar. Takeaki och Taizo är tidigare Uppsala-utbytesstudenter, Yuuko är en bekant jag stötte på på vårt hostel i Taiwan och Antonia från Falun och även Taizos flickvän var med. Taizo gjorde mig sällskap nästan ända till min buss till Sendai skulle gå vid midnatt. För denna bussfärd hade jag varit ännu snålare med priset – biljetten kostade bara 200 kr och jag kunde heller inte sova många timmar den resan. Då bussen dessutom kom fram halv sex på söndagsmorgonen, långt före första bussen och tåget mot min bostad fick jag promenera en timme med tungt bagage – ni trodde väl inte jag tog taxi? – men jag sov väl desto bättre väl hemma. Särskilt när jag visste att jag nu kunde ta en varm dusch hemma för första gången efter jordbävningen när vi nu äntligen har gastillgång igen.
Fortfarande dåsigt trött efter ett par timmars extra sömn blev jag inbjuden till körsbärsblommefest när jag vaknat vid lunch. Efter att inte alls varit sugen medan jag i lugn och ro åt lunch och duschade bestämde jag mig ändå för att inte missa kanske enda chansen till en ordentlig sakurafest i år och åkte dit kraftigt försenad. Det blev ändå en mycket trevlig eftermiddag med ett stort gäng japaner, från såna jag aldrig sett förut till de jag träffat regelbundet sen jag kom till Sendai. Även en svensk som bott i Sendai i hela sex år, men som jag inte träffat förut, var där som med mig och två till var de enda utlänningarna i sikte.
Det blev ett skrämmande långt inlägg än en gång, och jag hoppas ni orkat igenom utan att fräsa alltför mycket över mina onödigt detaljerade utläggningar om irrelevanta händelser. Ni får förlåta mig än en gång. Jag hoppas att ni inte tappat lusten att gå igenom mina bilder heller, då körsbärsblommetittandet, denna säsongs stora händelse, måste ses för att förstås. Helst med egna ögon förstås, men tills ni tar er de 800 milen hit i rätt tidpunkt så är det väl inte så mycket att göra.
Bilder:
花見, flower viewing, in 小金井都立公園 Koganei prefectural park.
Mexican dinner in 新宿 Shinjuku.
Rieko's family's house in Tokorozawa, thanks a lot for inviting us (^o^) !!
八国山 Hachikokuyama, a hill which is the model for a place in the movie となりのトトロ My neighbor Totoro. In the second picture a group of extremely cute elementary school students play under a cherry blossom tree.
Jan and Akihiro in front of Rikkyo university where Akihiro studies. Being a traditional Christian university (which in Japan doesn't mean any of the students really are Christian) the buildings and campus area are very fashionable in an old-fashioned way.
Short rendevouz with Ayumi and her friend Jonas who by chance happened to be studying in the same class as Antonia, what a small world...
Bye bye Jan, you were a good behaving tenant! It will feel lonely back in my room in Sendai!
I got elected as a member of the 参議院 Upper House of the Japanese Parliament so I'll probably quit my studies and fulfill my new duties as representative of the people of Japan!
Me and Ishikawa actually joined a guided tour of the 国会議事堂 Parliament building. Pretty interesting! I must confess I have yet to visit the Swedish parliament (riksdag) though.
It was a short but fun visit to the small but modern town of Tsukuba in the Ibaraki countryside. 200 000 inhabitants is not much in Greater Tokyo Area. Thanks a lot Ishikawa for letting me visit :) !!
花見 Hanami, cherry blossom viewing, in 鶴ヶ丘公園 Tsurugaoka park in eastern central Sendai, really fun and so beautiful! The flag in the last picture shows the message that you see all the time and everywhere in the Tohoku region and Japan right now:
がんばろう東北 Ganbarou Tohoku –
Let's fight [through this], Tohoku!
