600 miljoner Hiroshimabomber (Tokyo, Sendai)

600 miljoner Hiroshima-atombomber åsyftar inte på några kärnkraftstrubbel, radioaktiviteten där är ännu inte uppe i närheten av en enda röntgenundersökning för någon utanför det utrymda 20-kmområdet. Däremot släpptes så mycket energi ut vid jordytan i 9,0-magnituds-huvudjordskalvet den 11 mars.

Det var länge sedan sist, och det har minst sagt hänt en hel del... Vet inte var jag ska börja riktigt, men ni får hålla till godo lite till med mina äventyr utomlands. Bara för att få en sammanhängande bild av mitt händelseförlopp sammanfattar jag dock tiden mellan förra inlägget och jordbävningen.

Jag var i Sendai när jag skrev förra inlägget och några dagar senare började jag min resa söderut. Jag sa hejdå till Jan som jag träffat i Hokkaido en vecka tidigare som bor hos mig i Sendai i två månader inkl. de två veckor jag var utomlands. 22 februari tog jag, Niklas (Sthlm) och Anton (Kalix) bussen från Sendai till Tokyo och begav oss genast vidare mot Narita flygplats. Vårt flyg gick på kvällen till Taipei, Taiwans huvudstad. Vi stannade sedan i Taipei i fyra dygn till 26 februari när vi på kvällen flög vidare till stadsstaten Singapore som ligger knappt 20 mil norr om ekvatorn. Efter tre dagars vistelse i Singapore åkte vi tåg till Kuala Lumpur, huvudstaden i grannlandet Malaysia där vi stannade en vecka. Via en dag till i Singapore flög vi tillbaka till Narita och Japan 10 mars.

Johan (Borlänge) som hakat på i efterhand i Singapore, Niklas och Anton åkte buss direkt hem till Sendai där de var framme på kvällen. Jag planerade två dagars vistelse i Tokyo först för att träffa två svenska kompisar Antonia (Falun) och Jonas (Krylbo/Avesta) och en japan Jun (pluggar i Hokkaido, varit i Falun). Jag bodde hos Antonia de... fyra nätterna som det i slutändan blev i Tokyo.

Fredagen den 11 mars började odramatiskt med att jag åt rostat bröd och drack mjölk till frukost, tog det mycket lugnt och rörde mig mot lokala pendeltågsstationen kl 12. Jag åkte tåg de fem stationerna från Takadanobaba via Shinjuku till Shibuya. Mötte upp med Jun klockan 12:20 vid det berömda övergångsstället utanför stationen och började med att gå till ett litet pingisställe för att döda lite tid innan vi var hungriga. Vi åt sedan omuraisu, en rätt med stekt ris inlindat i en omelett, på en lunchrestaurang varefter vi bestämde oss för att åka mot hans hus för att hitta på nåt nytt att göra. Vi lämnade restaurangen ca 14:40 och gick mot Shibuya-stationen.

Precis när vi var på väg över det stora övergångsstället framför stationen började min kompis och folk runtomkring stanna upp och säga saker som ”kolla” och ”vad händer” och en flock fåglar flög plötsligt förbi. Jag, fast i mina egna tankar som vanligt, började inte fatta nånting förrän jag hört ”jordbävning!” flera gånger och registrerat det faktum att mina fötter inte förflyttade sig som förväntat. Det var förstås marken som inte var så still som kan förväntas. Jag stannade upp och kände mig som en rollfigur i nån katastroffilm när marken böljade som ett hav och alla byggnader runtomkring dansade till ett mörkt dån kompanjerat av chockade röster runtomkring. Halvvägs in i skalvet som kändes som en hel film började sirener tjuta från kvarterspolisstationen alldeles bredvid och följt av en röst som meddelade det faktum alla visste, att en jordvävning skett, och bad folk behålla lugnet men utrymma till öppna ytor.

Jag och Jun var förstås också chockade, och efter att ha kommit fram till att vi ändå inte kan ta oss någonstans med tåg gick vi till en närliggande elektronikbutik för att få reda på information via tv. Alla affärer var utrymda förutom bottenplan och med nyfikna förbipasserande plus personal och kunder från övre våningar var det trångt i butiken, och inte skulle det bli mindre folk när nyheterna om skalvet var minst sagt häpnadsväckande. Nog förstod jag att det var ett stort skalv när det var så kraftigt och höll på så otroligt lång tid – flera minuter till skillnad från det vanliga tiotalet sekunder – men vad som faktiskt hänt och hur stora de verkliga effekterna var skulle vi inte förstå på ytterligare många dagar.

Jag blev förstås väldigt orolig när tv-skärmarna visade ett rött kryss i havet rakt ut från Sendai och stora ”stark 6:a”-symboler* i staden och 7:or några mil norrut och skickade omedelbart ut massor av sms till alla kompisar i Sendai. Det tog ett tag innan de kom iväg p.g.a. överbelastat nät och ytterligare ett tag innan jag fick svar, men inom ett dygn skulle jag fått svar från nästan alla kompisar vars telefonkontaktuppgifter jag har att de var oskadda. Men med tanke på styrkan på jordbävningen och de utfärdade varningarna för höga tsunami längs hela östra kusten var det klart att någonting galet stort precis hade inträffat.

*I Japan anger man förutom magnituden enligt Richterskalan, som anger den totala frigjorda energin på varje skalv, amplituden/skakgraden – d.v.s. det faktiska upplevda skalvet för en mängd olika platser. Skalan går från 1, minsta kännbara, till 7 som innebär extrema svängningar som förstör strukturer även i moderna byggnader. 5 och 6 specificeras med ”stark” eller ”svag”. Tohokujordbävningen uppmätte på ett fåtal ställen en 7:a, en stark 6:a i Sendai och en stark 5:a i Tokyo. 1:or och även 2:or uppmättes över 100 mil bort i andra änden av landet.

Efter några timmars tv-tittande med inledande rapporter över inkommande tsunamivågor på flera meter med förödande konsekvenser skiljdes vi åt för att ta oss hemåt åt respektive håll. Tågtrafiken såg inte ut att röra sig än på länge och vägarna var igenkorkade varför buss inte heller var något alternativ. Jag gick de närmare 10 kilometrarna (inkl. omvägar) till Antonias bostad i Takadanobaba på 1½ timme och jag var långt ifrån ensam om att promenera vägen jag gick. Det var så mycket folk att trots de breda trottoarerna gick folk på båda sidor om bilarna i de yttersta filerna, varje busshållplats var en stor folksamling och varje liten närbutik (7-eleven etc.) var proppad med folk som skulle handla eller gå på toaletten. Framme i området gick jag in i en liten supermarknad för att handla mat för morgondagen, jag var dock långt ifrån ensam i butiken. Främst färdigmaten, mjölkprodukterna, brödet och köttet var i princip slut, jag fick köpa lite olika kvarvarande saker.

De efterföljande 2½ dygnen skulle bestå av att jag får reda på att min bokade buss till Sendai är inställd, jag bokar en ny buss, får reda på att den också är inställd, bokar en ny... Jag ville verkligen tillbaka till Sendai av en rad anledningar. Jag ville för det första hem efter att ha varit ute och rest i närmare tre veckor, jag var orolig för skicket på mitt boende, skolan och stan i allmänhet, jag ville träffa alla mina kompisar som hade det tufft och jag ville se hur allt skulle gå med fortsättningen på mitt utbytesår. Jag tänkte ta med mig massor av basvaror för att försörja mig och några kompisar så jag minskar snarare än ökar bördan på stadens mattillgång och jag ville hjälpa till med restaurering etc. om chansen skulle finnas.

På söndag kväll fick jag nys om den då enda förbindelsen mellan Sendai och omvärlden. Redan på söndagen började nämligen bussar gå mellan Sendai och Yamagata, närmaste staden västerut. Och då Yamagata (¼ av Sendais storlek) klarat sig betydligt bättre tar man sig därifrån via stora staden Niigata (¾ av Sendais storlek) till Tokyo. Medan all tågtrafik i hela Tohoku-regionen (6 län) skulle stå still länge till så gick snabbtågen till Niigata (strax utanför Tohoku-regionen, ligger sydvästväst från Sendai) med reducerad trafik redan på söndagen och i övrigt så var det buss som gällde där de tog sig fram. De flesta motorvägar i regionen var förstörda eller reserverade för räddningsfordon minst en vecka efter jordbävningen.

Dittills hade jag inte ägnat så mycket tankar åt kärnkraftverket i Fukushima. Visst hade det gått nyheter om att det blivit problem när reaktorerna där skulle stängas av, men inte kunde jag nånsin ana att det skulle leda till ens hot om härdsmälta... Morgonen efter att jag kommit fram till Sendai började jag tids nog oroa mig för det, men lugnade ner mig lite efter informationssamlande och diskussioner med en (lugn) japansk kompis. Sen var det inte förrän jag var på väg till Sendai som jag insåg helt och hållet att mina kompisar där var på väg att ge sig av därifrån. Och alla svenskar utom Jan (som bor hos mig) och Jacob hann åka med en specialbuss beställd av svenska ambassaden från Sendai till Tokyo innan jag kom fram. Inom några dagar skulle alla svenska Tohoku-studenter utom vi kvar i Sendai och Rickard som stannade i Tokyo ha åkt hem till Sverige... Även de flesta japanska kompisar som var kvar i Sendai åkte därifrån hem till sina respektive föräldrar runt om i landet, dock mest för den dåliga situationen gällandes mat, dagligvaror, gas och vatten.

Jag hade inte räknat med att få både muntligt och via textmeddelanden behöva argumentera med hårda ord för mitt val att åka till Sendai, både med familjen hemma, svenska och japanska kompisar. Svenskarna skrämdes mest med dystopiska förutsägelser om kärnkraftverket medan japanerna ältade på om bristen på fungerande samhällsfunktioner. Med facit i hand överskattade jag kanske ofaran med kärnkraften och tillgången på praktiskheter medan verkligheten ändå var ljusare än jag fick höra i dessa högljudda protester. Men jag ångrar absolut inte att jag inte stannade i Tokyo, det skulle bara känts jobbigt att oroa sig för Sendai, bo hos kompisar hela tiden och längta hem.

Nu har det gått 2½ vecka, eller drygt 17 dagar sedan jordbävningskatastrofen inleddes, och så sent som idag lyckades jag för första gången äntligen köpa färsk mjölk på mataffären. Utan att köa alltså, vilket jag vägrat göra sen jag kom hit (delvis för att inte vara en börda när jag ju inte behöver vara i Sendai). Samma mataffär börjar ha öppet 24 h, som vanligt alltså, idag. Samtidigt har första tåglinjen börjat gå från Sendai centralstation, dock bara 5 stationer bort fortfarande innanför kommungränsen. Gasledningarna i området började leverera idag också, men det verkar ta några dagar till för mitt boende.

I övrigt så tog det två dagar för elen och bredbandet att börja fungera igen, fyra för vattnet (vilket innebär att jag var utan vatten i Sendai bara en dag) och ungefär en vecka för större delen av tunnelbanan. Ända tills nyligen har man behövt köa i timmar för att köpa mat i det fåtal matbutiker som haft öppet några timmar runt lunchtid. Bensin är fortfarande jättesvårt att få tag på; det är köer på hundratals meter utanför de bensinmackar som får in bensin då och då, och många är tomma då förarna lämnat bilarna i väntan på nyheter om påfyllning på macken. En äldre man hittades död i sin bil efter trolig gasförgiftning då han stått i bensinkö och haft gasvärmare under sätet för att inte frysa. För kallt har det varit, kallare än vanligtvis under säsongen med ofta minusgrader på nätterna och runt fem grader på dagarna. Sällan närmare tio. Snö har det också kommit en hel del vilket fått folk tycka himlens makter är väl grymma mot folket som redan utsatts för förstörda hus av både jordbävningen och tsunamivågorna.

För det är de som bor i kustområdena och blivit anfallna av en flera meter hög vägg av smutsigt havsvatten som förstör allt i sin väg som det är synd om. Mest förstås om de som själva slukats av vågen eller förlorat nära släktingar eller vänner. Japaner är fantastiskt ödmjuka i allmänhet, och även i en tid som denna är den allmänna inställningen att man inte ska klaga över situationen man själv sitter i när det finns så många som har det så mycket värre. Folk köar utan att klaga högljutt trots allt i timtal för sina dagliga inköp, väntar tålmodigt på att kranvatten och gas ska fungera hemma igen och delar med sig av sin dusch t.ex. till vänner och bekanta om man skulle vara lyckligt lottad att ha eluppvärmt varmvatten.

Dagen efter jag kom fram till Sendai fick jag nys om att det hade startats ett voluntärcenter på två platser i staden där stadens invånare söktes för att hjälpa dem som fått sin egendom förstörd. Jag och Jan tog genast mopeden och åkte de 10 kilometrarna för att hjälpa till. På typiskt japanskt sätt börjar man med att fylla i lite papper för att registrera sig som voluntär och därmed bli försäkrad, följt av att man har genomgång av sådant man ska tänka på och vilka regler som gäller. De är väldigt rädda om sina voluntärer och tillåter oss inte att jobba mer än från klockan 09 till 15, och man blir starkt uppmanad att ta en timmes lunch och femton minuters rast varje timme. De jobb jag och Jan utfört handlar oftast om att städa upp lägenheter och hus där möbler och prylar rasat i jordbävningen. Men vi har även spritt information om själva voluntärsarbetet, alltså vad folk kan få hjälp med av oss, räddat ett hus som blivit sköljt av bara låga tsunamivågor från att mögla sönder med mera.

Efter fem dagars arbete där hörde vi att ett nytt center startats mycket närmare där vi bor, bara 2 km bort. Och från och med andra dagen där är jag anställd som personal vilket betyder att jag jobbar från 08:30 till ca 16:30 istället. Mina arbetsuppgifter är dels att låna ut städmateriel, cyklar etc. till de som åker iväg på uppdrag samt att ibland köra folk med bil (centrets bilar) till uppdragsgivare, om det ligger långt bort. Är ledig ungefär var tredje dag men har jobbat tio arbetsdagar hittills så jag slutar nog om en vecka eller så för att ha tid med annat resterande tiden på lovet. Jag känner mig inte oumbärlig heller, då det finns mer än tillräckligt med frivillig arbetskraft. Vi har istället tyvärr för lite jobb vilket gör att vissa som kommer för att voluntärsarbeta får sitta och vänta förgäves hela dagen. Men det är förstås glädjande att så många ställer upp helt utan ersättning för att hjälpa till (det delas inte ut någon mat eller sådant heller).

Min skola har dels på grund av materiella skador och dels av hänsyn till de som blivit hemlösa, förlorat någon eller dött själva skjutit fram skolstarten tre veckor till den 25 april. Så jag har fortfarande fyra veckors lov kvar, och jag planerar att resa någonstans i regionen ändå, samt en till tur till huvudstaden. Ha det bra därhemma och var glada att Sverige är skonat från jordbävningar och flodvågor :) . Tack för att ni orkade ta er igenom hela inlägget!

Video:

I filmed for one minute during the earthquake where I was in Shibuya district. I didn't think about the camera until after the worst part of the quake but it's still quite active. Among other things, the traffic lights and a crane on the rooftop of a skyscraper is swaying visibly. At 10 seconds in the clip a warning signal is heard and then a recorded voice tells people to stay calm.

Bilder:

 

Me, Anton, Johan and Niklas are welcomed back to Japan. Everybody except me return to Sendai a few hours later. The looks on their faces do seem like they suspect something, don't they?

 I meet Jonas who was planning to apply for a senmongakkou (community college/yrkeshögskola) course the same day as the earthquake... He escaped to Sweden a week later. But maybe will come back soon?

 I eat omuraisu (omelette rice) with Jun in Shibuya 30 minutes before the earthquake...

 One day later the bread shelves are completely emptied by worrisome Tokyoites.

During the long wait in Niigata for the connecting bus to Sendai I did some sightseeing not having been in the town before (it's the largest city on the west coast of Japan's main island Honshu). The first time I watch the Japan Sea from Honshu. In the second picture I enjoy free wifi internet while drinking an ice cream soft drink in Japan Sea Tower inside the revolving café on the top floor.

Long queue to a pharmacy in central Sendai shopping street.

 

 Road damage in Miyagi district of Sendai. And bad weather when the first picture was taken...

 The cars on the left are not waiting for green light at some intersection, they are waiting for the gas station to get fuel restock.

Family Marts, a rival chain to 7-eleven, are not supposed to be closed...

 

And the few ones who aren't don't offer many edible items...

Me and Jan are interviewed by Fuji television, a private Japanese tv channel. I didn't do too well, being nervous...

 

 Three Swedes, two Japanese, one Chinese and one American gather to eat what there is to find. In this case tomato and curry flavor pasta, mochi (Japanese extremely sticky rice cakes), popcorn and more.

 

The house in the worst shape we have seen – it's just about to collapse but the overhead electricity cables are keeping it steady. Look at the poles in the background of the picture with the crushed car. It should be mentioned that electricity is working as usual...

 

A burned out house just on the opposite side of the road to the collapsed house.

Me as a volunteer worker.