En händelserik måndag innan tentaspurten

Tack för att du tittar in igen! Gör ett snabbare inlägg den här gången för att... jag kände för det. Och lite för att jag kommer ha rätt fullt upp närmaste tre veckorna med alla tentor och plugg inför dem.

Det har förstås inte hänt lika mycket sen sist som det hade då, mitt vinterlov är slut och terminen har börjat igen men direkt kommit in på slutspurten inför tentorna. De är slut några dagar in i februari och sen har jag två månaders vårlov! Underbart, men vore förstås bra om jag kan lägga denna termin bakom mig med i alla fall några avklarade kurser.

Jag började det nya året med att, inte oväntat, återvända hem till Sendai efter totalt fem dagar (fyra dygn) i Tokyo. Jag saknade dock tågbiljett hem eftersom Jacob fått ta sista markeringen på remsan som vi åkt till Tokyo med (fem dagars resande på en remsa). På lokaltåg i Japan sker dock aldrig några biljettkontroller, och även om man måste stoppa i biljetten i spärrarna både på väg in och ut för att bli genomsläppt så är porten som ska stoppa en väldigt låg och dessutom ger efter för bara lite mostånd (detta för att förhindra olyckor). Man kliver alltså enkelt över eller går rakt igenom efter man kollat att inga vakter står beredda.

Sista dagarna på lovet ägnades till stor del framför datorn för att återhämta den abstinens jag fått helt utan dator under Tokyovistelsen. Träffade lite svenska kompisar också förstås. Såväl svenskar som varit ute och rest som t.ex. japanerna i min korridor återvände en efter en efter nyår. Japanska studenter åker i regel hem till sina familjer över nyår då det som sagt är en familjetradition som motsvarar det svenska julfirandet. För min del fullföljde jag mitt japanska nyårsfirande genom att väl hemma i Sendai besöka ett Shintoistiskt tempel för en bön om ett lyckligt år, spå min tur samt prova några delikatesser som tillagas på plats i det stora antalet matstånd uppradade utanför templet.

Skolan började 6 januari, torsdag alltså vilket var skönt då torsdagar och fredagar är mina klart snällaste skoldagar. Sedan hade vi faktiskt långhelg då måndagen, 10 januari, var en japansk högtid 成人の日 “Seijin no hi” vilket betyder De vuxnas dag. Coming of Age Day kallas den på engelska, det kanske säger mer. Den är tillägnad firandet av alla som fyllt 20, d.v.s. blivit myndiga, under tiden sedan det föregående årets högtidsdag. Faktum är att även Jacob, som ju fyllde 20 i höstas, blev inbjuden till det evenemang som kommunen anordnar för att fira samtliga nyvuxna. Medan han avböjde av rädsla för att känna sig malplacerad tog jag, Isak (Göteborg) och Johan (Linköping) skamlöst tillfället i akt att utforska traditionen.

Vi hade egentligen bara tänkt gå på stan för att kolla in alla uppklädda tjejer och killar som springer runt där, men vi blev besvikna över hur oväntat glest de befolkade innerstaden. Efter att ha förföljt ett gäng kimono-tjejer ner i tunnelbanan och till slut frågat rätt ut vart alla var på väg när vi bara blivit mer förvirrade visade sig festligheterna vara förlagda till området runt samt inuti kommunens stora gymnastiksal vid södra ändstationen av tunnelbanan. Vi åkte dit och häpnade över ståhejet. Tusentals kostymerade män och kimonofierade kvinnor formade en tät och trögflytande folkmassa runt sagda gymnasiksal.

I utkanten av folkvimlet liknade det nästan valborgsfirandet i Uppsala med kedjerökare, vinglande fyllon och ölburkar och annat skräp i överflöd på marken. Vakter fanns dock i typiskt japanskt manér i betydligt större antal än jag kan tänka mig det nånsin skulle behövas för något faktiskt bråk, vissa höll upp skyltar som förbjöd berusade personer att gå in i byggnaden. Då inga andra västerlänningar kunde skymtas och bristen även på vanliga japanska åskådare var ganska förslående stack vi tre långa svenskar i vardagsklädsel förstås ut en hel del. Men vi lät oss inte hindras för det utan trängde oss igenom folkmassan fram till ingången till gymnastikhallen och frågade en vakt om även icke-firande fick gå in och se på festiviteterna (vi såg inga skyltar om det).

Svaret från den hjälpsamma farbrorn blev ”säger ni bara att ni är 20 så...”. Vi tog oss alltså in, blev ännu mer malplacerade då nu ingen alls så vitt jag såg inte bar kostym eller kimono. Men ingen såg särkskilt brydd ut för det och vi kunde avnjuta slutet av scenaktiviterna med klassisk musik m.m. i den fullsatta enorma salen. Efter lite mer hjälp från samma vänlige farbror hittade vi till ett litet café som låg rakt över ingången och hade perfekt utsikt med panoramafönster över innergården med alla söta tjejer och coola killar medan vi åt en billig lunch. Med ett stort leende på läpparna kunde vi återvända till centrum efter dagens upplevelse.

Dagen slutade dock inte ens där utan på kvällen så var det än en gång sammankomst med gourmandklubben för mig och Johan, denna gång hemma hos en av tjejerna, Miku (tidigare utbytesstudent i Stockholm), där vi åt 餅 mochi och お雑煮 ozouni, typisk mat man firar in det nya året med. Mochi, vilket också är huvudingrediensen i ozouni (där man gjort en grönssakssoppa av det), är som en väldigt klibbig klump gjord på ris. Den är så klibbig att det inte är ovanligt att äldre människor sätter i halsen och kvävs, och mochi har således rejält med blod på sina händer. Bara under 1 och 2 januari i år i Tokyoområdet dog 10 gamlingar när de satt mochi i halsen. Risken att dö är enligt en undersökning utslaget på hela populationen 7,6 personer per 100 miljoner människor för varje tugga (munfull med mochi).

10 januari blev med andra ord en händelserik dag och har nu fått rejält med utrymme i min blogg. Den ska dock få lite mer då jag under en timme på förmiddagen var nere på stan och shoppade. Med sällskap av Misato (tjej, som var i Uppsala) för hjälp med modellval köpte jag läsglasögon åt mig själv. Jag har aldrig haft glasögon förut men på sistone har jag tyckt jag lätt blir trött i ögonen av att läsa eller sitta vid datorn. Jag besökte då en lokal (3 minuters promenad hemifrån) ögonklinik för att göra ett syntest.

Det blev ett högst positivt första intryck av japanska sjukvården då jag som deltagare i det japanska sjukförsäkringssystemet bara betalade 2000 + 600 yen, alltså totalt 220 kr, för två besök där jag först gjorde grundlig undersökning av ögonen med flera tester, pratade med läkare en hel del, fick göra flera tester och dagen efter fick recept på glasögon mot översynthet. Har inte så bra koll på vad glasögon kostar hemma, men ca 1100 kr som jag fick betala här kändes väl acceptabelt (med UV-skydd i linserna, garanti, 3 års försäkring etc.). Det är en rätt mild grad av översynthet i alla fall, jag har väldigt bra syn på håll och glasögonen korrigerar 0,5.

För er som är intresserade, så går det japanska sjukförsäkringssystemet ut på att man som patient i regel står för 30% av den faktiska kostnaden. Sen betalar man premie beroende på inkomst, jag betalar minimibelopp 170 kr per månad. En fördel är att du då kan gå till vilket sjukhus/klinik som helst och all sjukvård täcks (inkl. tandvård), och köer är sällan ett problem. Jag fick vänta 30 minuter när jag kom oanmäld för synundersökningen. Kliniken låg på 3 minuters gångavstånd hemifrån så rätt bekvämt alltså.

Verkar inte spela så stor roll hur lång tid som förflutit, mina inlägg blir lika långa och mastiga ändå... Nästa gång blir nog efter mina tentor i början av februari, vi ses då! Kommentera snälla! Märk också att jag svarar faktiskt på de flesta kommentarer, kolla om ni inte sett det.

Bilder:

 初参り Hatsumairi, meaning to visit a temple for the first time in the year (and the only time for many of the visitors) at 大崎八幡宮 Osaki Hachiman-shinto shrine, one of Sendai's most famous shrines and only 5 minutes by bike from my home. People are queueing to get to the praying area. This is done by throwing a small amount of cash in coins (usually the equivalence of a few kronor) in a big box, ring a small temple bell, clap your hands and bowing in a decided order. And then prays for a happy year, or something more specific (admission to the universitety of one's dreams, good stock yield etc.)

初参り Hatsumairi, alltså att besöka ett tempel första gången på året (och enda gången för många av besökarna) vid 大崎八幡宮 Osaki Hachiman-shintotemplet, ett av Sendais mest kända tempel och bara 5 minuters cykelfärd hemifrån mig. Folk köar för att komma fram till den del man ber på. Detta sker genom att man slänger ett mindre belopp pengar i mynt (oftast motsvarande ett par kronor, kan vara tiotals ören) i en stor låda, ringer i en liten tempelklocka, klappar händerna och bugar i ett bestämt mönster. Och ber då om ett lyckligt år, eller något mer specifikt (inträde på sitt drömuniversitet, god aktieutdelning etc.).

Many people buy a fortune telling on a small piece of paper for 17 kr, where you can get any of about ten different steps on a luck scale from very unlucky to very lucky. If you happen to get a bad prediction you don't buy a new one, but you can tie the piece of paper to a bransch on a tree or some designated place, like the bush in the picture, in order to release yourself from the bad luck.

Många köper en spådom på en liten lapp för 17 kr, där man kan få något av ett tiotal olika steg på turskalan som man då ligger på för stunden, från jätteotur till jättetur. Det dyker absolut upp alla sorter, men jag tror nog det är överskott på de positiva spådomarna, och kanske främst de bara lite positiva (mitt emellan). Jag fick hyfsad tur. Om man råkar få en dålig lapp så köper man inte en ny, däremot kan man knyta upp den avlånga lappen på en gren på något de olika specificerade platserna för detta, som ovanstående buske, för att häva oturen.

 

 

I went skiing with Mizuho (former Uppsala exchange student) and her boyfriend Umemura to the closest ski resort to central Sendai. It was quite small (about five courses), and the altitude difference wasn't so large but still really fun to go skiing for the first time in Japan and the first time this winter. I used ordinary skiis, while I usually use snowblades in Sweden, but found out that snowblades really are more fun. In Japan there are generally no lifts where you stand but many small seated ones. There were three two people lifts and one for four people in Izumigatake where we went.

Jag åkte skidor med Mizuho (den andra Uppsala-tjejen) och hennes pojkvän Umemura i Sendais närmaste skidanläggning. Den var ganska fjuttig, både på höjden och i antalet pister (typ fem stycken) men det var kul att åka första gången i Japan och första gången för säsongen. Körde slalomskidor för första gången på många år, åker annars snowblades i Sverige, men konstaterade att snowblades trots allt är överlägsna i rolighet. I Japan finns knappt ståliftar, utan man har många små stolliftar istället. Fanns tre liftar tvåsitsiga och en fyrsitsig i Izumigatake dit vi var.

 

 

 

成人式 Seijinshiki! We went to Tomizawa in southern Sendai to watch the coming-of-age ceremony where all 20 years old people dress up and party all day. Actually we managed to attend the real ceremony because a guard let us in even though only those who are 20 should be able to enter the building, really fun anyway!

成人式 Seijinshiki! Bli-vuxen-festivalen.

餅 Mochi party with the gourmand club at Miku's (former Stockholm University exchange student) place! Mochi's really nice, even though it's so sticky quite a lot of Japanese elder people die every year by choking when eating it, and the party was fun!

餅 Mochi-party hos Miku.

My new glasses, yay.

Mina nya glasögon, yay.

Gott nytt kaninår under toppen av nördkonjunkturen

God fortsättning! Eller 明けましておめでとう (akemashite omedetou) som vi säger här. Hade tänkt skriva före eller åtminstone under julhelgen men jag har inte förvånande nog varit väldigt upptagen under vinterlovet hittills.

Vad har jag gjort i december då? Givetvis gått i skolan större delen av månaden. Har inte gjort några särskilda framsteg sen förra gången men kämpar på. Vinterlovet började 23 december och håller på till 5 januari, ungefär som hemma alltså. Höstterminen håller dock på till första dagarna i februari, varför jag har spurten inför tentorna kvar i princip. Och här så tenteras samtliga höstens kurser under en enda vecka, till skillnad från hemma där de fördelas på två tentaperioder per termin och dessutom ligger under kanske två veckor per gång. Tufft med andra ord. För mig handlar det i teorin om åtta tentor men som det känns nu så kommer jag skriva fyra eller fem av dem.

December är ju annars synonymt med julen hemma. Allt kretsar kring julen med handelsindustrin som försöker göra oss av med varenda krona till besparing just i december med julen som täckmantel. Det är inte så långt ifrån hur det ligger till här heller. Shoppinggatorna är juldekorerade till överdrift, butikerna spelar julmusik dagarna i ända och julreorna avlöser varandra. Även kommunen (Sendai) lägger ner enorma resurser på bl.a. julbelysning under december. Detta främst genom att dekorera träden efter stadens främsta paradgata med 550 000 lampor som tänds några timmar varje kväll. Enligt uppgift tas dock de 4100 kWh som förbrukas under hela arrangemanget från gröna elkällor – ingen oro alltså. Visserligen består Japans elproduktion i själva verket av 2/3 fossila bränslen – främst olja – majoriteten av återstoden är kärnkraft och förnyelsebara källor svarar för mindre än 5% men tanken är väl god.

Även om årets sista månad började riktigt behagligt med 20 grader i solen några dagar så kom vintern till slut även till Sendai. Med vinter menar jag då vanligtvis några plusgrader på dagarna och runt nollan på nätterna, även om det fortfarande kan blir runt 10 grader varmare dagar. En betydligt större chock än temperaturfallet blev dock vädret på lovets första dag: ett rejält snöoväder. Jag vet att jag inte ska klaga men det kändes ett ögonblick som att Sveriges spöke jagade efter mig för att jag flytt därifrån...

Det snöade i alla fall ett dygn, hann bli smärre kaos i tågtrafiken och staden blev vit men tills att jag kom tillbaka från Tokyo efter nyår var allt borta igen, tack och lov. Till min egen förvåning har jag sedan ankomst hit kraftigt stärkt min avsky för det svenska klimatet som jag tidigare sällan tänkt så illa om i allmänhet. Jag känner numer ingen lust överhuvudtaget att tillbringa många fler vintrar i något land som har medeltemperatur under noll under någon av vintermånaderna...

Två dagar in på jullovet var det alltså julafton, och hur firar man det i Japan då månntro? Japaner som förstås inte har någon egentlig jultradition överhuvudtaget gör ganska olika men det som starkast förknippas med julen är att par köper presenter till varandra och gör något tillsammans på julafton. Barnfamiljer firar dock också ofta med jultårta och presenter, på julafton eller juldagen, medan vissa inte bryr sig alls. Av oss svenskar i Sendai var några bortresta i Japan, andra åkte hem till Sverige medan ändå de flesta stannade kvar. Fem av oss firade tillsammans genom att laga ett ordentligt julbord med köttbullar, prinskorv, potatis, lax etc. Något japanifierat genom att laxen var färsk istället för graverad och vi åt ris till också (julsushi yay). Vi lyssnade på svenska julsånger varvat med japanska tjejidolgruppers poplåtar, såg på Kalle Ankas jul som vi laddat hem och fick t.o.m. smaka risgrynsgröt som svenskarna i korridoren bredvid kokat.

Dagen före jul hade vi crépesparty med gourmandklubben, och på annandagen anordnade jag julbak med de fyra japaner som var i Uppsala förra skolåret Misato, Kaori, Takeaki och Mizuho plus pojkvän. Vi bakade pepparkakor och saffransbullar, och resultatet blev väl godkänt i alla fall. Ingredienserna hittade vi samtliga på en importmatvarubutik (saffranet kostade dock 90 kr för 1 gram, och då fick man mala det själv) men korridorens enda ugn är en microvågsugn med ugnsfunktion som enbart har övervärme ställbar upp till 200 grader. Genom att vända på fatet med pepparkakor efter hälften och köra dem fyra gånger så länge som enligt receptet så blev det hyfsat.

Faktum är att ugnar överhuvudtaget är en ganska lyxig köksapparat i Japan och standard i mindre hushåll är att bara ha just en multifunktionsmikro. Detta är förstås ett resultat av att rätter man lagar i ugn lyser med sin frånvaro i det japanska köket samtidigt som man inte alls har en lika stark baktradition som i Sverige. Som ni säkert redan räknat ut har å andra sidan samtliga hushåll en riskokare, vilken i vanliga fall har display med ett antal tillagningsmetoder, timer för att koka till en viss tid och så vidare. Faktum är att riskokare än så standard här att majoriteten av unga japaner aldrig har kokat ris i kastrull och vet inte hur man skulle göra.

Med på samtliga av dessa sammankomster var även Anton, en kompis från japansk-nörd-kultur-föreningen i Falun jag tillhör som tillbringade två veckor av sitt jullov här. Han kom i princip direkt från Sverige via Tokyo till mig i Sendai och bodde här en knapp vecka innan vi tillsammans åkte till Tokyo över nyår. Ditfärden skedde 28 december då vi två och Jacob åkte pendeltåg de 35 milen under 6½ timme. Vi använde oss av samma sorts biljett som vi reste runt med i somras i västra Japan varför kostnaden blev endast knappt 200 kr per enkelresa. I Tokyo hälsade vi på Antonia som jag även bodde hos i somras där jag och Anton bodde och även firade nyåret med traditionsenligt nyårsmusiktävlingstittande (ＮＨＫ紅白歌合戦 NHK kouhaku-utagassen) och ätande av nyårsnudlar (年越しそば toshikoshi-soba). Jacob åkte dock tillbaka till Sendai på nyårsafton.

Huvudsyftet med Tokyoutflykten var Comiket, Japans största mangarelaterade evenemang. Och i landet där det är helt normalt för såväl vuxna studerande som medelålders arbetande och hemmafruar att läsa tecknade serier, med andra ord där man läser mest serier i världen så är ett sådant evenmang stort. Över en halv miljon människor besöker den aktuella mässhallen under någon av de tre dagar det håller på och 35 000 tecknare och tecknargrupper säljer sina hemritade serier.

Det är nämligen främst en marknad för amatörserietecknare, olika företag visar dock också upp sig och det bjuds på stora mängder högkvalitativ cosplay – folk som klär ut sig till seriefigurer, även de helt av eget intresse. Som ni kan ana var det riktigt trångt, men är det någonstans man förväntar sig att något så här storskaligt lyckas organiseras väl så är det i Japan och mycket riktigt fungerade allting utmärkt. Många åker med första tåget på morgonen och köar upp till fem timmar utanför för att få tag på de populäraste serierna men bryr man sig inte om det kan man komma någon timme efter det öppnat och slippa köa alls. Anledningen att folk inte köar över natten är enbart för att det förbjudits av evenemangsledningen, tro mig.

Varning: känsliga läsare kan vilja hoppa över följande stycke.

Nu låter det här kanske som en väldigt oskyldig tillställning där folk säljer hemmagjorda tecknade serier. Men nu är det inte riktigt så enkelt... Faktum är att i princip alla serier grundar sig på någon befintlig kommersiell serie, och använder dess karaktärer och teckningsstil och bara själva berättelsen är ny. Och vilken typ av efterfrågan finns såna här plagiat på befintliga serier, tror ni? Svaret är helt självklart – porr. Läsare av en viss serie, eller många av dem, vill givetvis se karaktärerna ha sex med varandra. Tänk själv, vem skulle inte vilja ha en porrfilm med alla skådespelare från ens favoritfilm eller favorit-tv-serie...? Nåja, nu är inte precis allt porr, men en klar majoritet (kanske 80%?) och det mesta som inte är det anspelar ändå på sex i någon mån. Detta kanske låter helt sjukt – att ett evenemang öppet för alla (gratis inträde) med en halv miljon besökare handlar i huvudsak om porr – men det säger en hel del om hur öppen inställningen är till sexindustrin i Japan, tyvärr kanske jag gör bäst i att lägga till... Viktigt att tillägga till alla feminister är dock att just vad gäller den tecknade porren så är en förbluffande stor andel riktad till kvinnor där serierna då oftast handlar om män som har samlag med varandra. Detta till den grad att jag ärligt inte är säker på vilket kön som är mest representerat bland besökarna på Comiket.

Innan jag avslutar detta inlägg vill jag rädda mitt ansikte genom att understryka att det enda jag inhandlade på Comiket var två helt oskyldiga parodier till serier, då det övriga inte intresserar mig...

Nu får det räcka, ni som har jullov får njuta av det så ska jag göra detsamma! Imorgon blir det utförsåkning för första gången i Japan! Vi hörs, glöm inte att kommentera!

Bilder:

  And our scooter gang was complete!

Så var vårt mopedgäng komplett!

Okonomiyaki dinner with Japanese studying friends at our teacher's house.

Okonomiyaki (japansk ”pizza”) med japanskastuderande vänner hos vår lärare.

 

Lunch buffé in town. There was a chocolade fontain!!! Interestingly, while as you probably know Americans are calling buffé ”smorgasbord” (loan word from Swedish) Japanese people call it バイキング baikingu, meaning viking, so even here it originates from Scandinavia...

Lunchbuffé på stan. Det fanns en chokladfontän!!! Ett intressant tillägg här är att medan som ni säkert vet amerikanerna kallar buffé för ”smorgasbord” så kallar japanerna det för バイキング baikingu, d.v.s. viking (v blir ofta b på japanska) så även här förknippas det med Skandinavien...

Crépe party!

Crépesparty!

 Johan gets his Christmas present from Santa. Notice our magnificent Christmas tree on the chair.

Johan från sin julklapp av tomten. Märk vår magnifika julgran på stolen bredvid.

Swedish Christmas table with meatballs, Vienna sausages, potatoes, salmon, bread etc. with from the left Magnus, Johan, Jacob, me, Anton and behind the camera another Anton.

Svenskt julbord med fr.v. Magnus, Johan, Jacob, mig, Umeå-Anton och bakom kameran, Falun-Anton. Notera bilden på tv:n.

Anton rages on the white wet garbage being poured over us and which he thought he had escaped leaving Sweden.

Anton förbannar det vita blöta skräpet som väller ner över oss och som han trodde han flytt från när han åkte från Sverige.

 

 

Me and Anton visited Matsushima, second time for me, and this time took the sightseeing boat during the day. A squadron of seagulls constantly monitored us from behind the boat and was fed directly from people's hands.

Jag och Anton besökte Matsushima, andra gången för mig, och denna gång tog vi sightseeingbåten på dagen. En skvadron med måsar övervakade oss konstant från bakom båten och matades direkt från folks händer.

I leave the local liquor store after some shopping with a big smile, what on earth? Well, surprisingly enough the store turned out to not only offer alcohol but also among the best range of imported food ingredients in town. And I happened to find a miracle powder said to offer the opportunity to make your own soured milk/kefir/filmjölk by simply adding it to ordinary milk. My expectations are without limits.

Jag kommer leende ut efter inhandling på den lokala spritbutiken, vadan detta? Jo, till min egen stora förvåning visade sig butiken förutom alkoholhaltiga drycker även erbjuda en av stans bästa utbud av importerade matvaror. Och jag fann ett mirakelmedel i pulverform som man tydligen ska kunna göra hemmagjord filmjölk med genom att bara blanda med mjölk. Förväntningarna saknar gränser.

Christmas baking in my corridor with Japanese former Uppsala exchange students Misato, Mizuho + boyfriend, Takeaki and Kaori. We made ginger cookies and saffron buns.

Julbaket.

 

 

 

(First picture) The queue for Comiket during the third and probably worst day. The event is hold below the large strangely-shaped building raised in the air. I went with Jacob, Anton, a Japanese friend Uchiyama from my lab in Sendai and his friend, and later we met up with the other Anton and his girlfriend.

(Första bilden)Kön till Comiket under den tredje och troligen värsta dagen. Evenemanget hålls rakt under den stora konstigt formade byggnaden upphöjd i luften. Jag var där med Jacob, Anton, en japansk kompis från labbet i Sendai Uchiyama och hans kompis, och så mötte vi upp med Umeå-Anton och hans flickvän senare.

 

 

Sunset from 150 meters up in Tokyo tower. Due to the wait times we went up to the second floor 250 meters above ground after sunset.

Solnedgången från 150 meter upp i Tokyo tower. P.g.a. väntetiderna åkte vi upp till andra våningen 250 meter över marker först efter solnedgången.

Me and Antonia eat toshikoshi-soba (New Year noodles) after the clock has turned past midnight after the music contest ended.

Jag och Antonia äter toshikoshi-soba (nyårsnudlar) efter tolvslaget efter att musiktävlingen tagit slut.

Bonus picture: in a park at Sendai harbour we found a part of the walkway was demolished. But we were a little worried about what would happen if a blind person tried to walk there because the rope blocking the way was raised to about knee height and where the road ends there is a one meter high dip in the ground... The yellow path in the road is for blind people.

Bonusbild: i en park vid Sendais hamn fann vi att en del av gångvägen var riven. Vi var lite oroliga för vad som skulle hända om en blind person försökte gå där då repet som blockerar vägen hänger ungefär i knähöjd och där vägen tar slut är det ett stup på ca en meter... De gula plattorna är ju till för att leda vägen för blinda personer (i Japan finns de överallt).