Jobb och semester under den gyllene veckan

Välkomna tillbaka, som ni ser har jag slutligen tagit mig tid för att skriva igen. Skolan har precis börjat och det är väl hög tid att beta av det jag gjort sista månaden av mitt väldigt långa vårlov. Totalt blev mitt vårlov tre månader och fem dagar, alltså 94 dagar långt. Vårterminen som skulle ha startat 8 april startade i måndags, 9 maj.

Detta påverkar förstås terminen i andra änden också. Officiellt så pågår terminen först till 12 augusti, sen har jag ett intryckt sommarlov till början av september, sen så fortsätter terminen från 5 september till 16 september. Detta är inte särskilt önskvärt för mig eftersom höstterminen i Uppsala börjar 30 augusti, så jag ska göra vad jag kan för att få specialbehandling där nödvändigt. I bästa fall åker jag till Sverige någon av första dagarna i september, förutsatt att jag lyckas avsluta samtliga kurser i augusti.

Förra inlägget handlade huvudsakligen om min och Jans utflykt till Tokyo under vilken Jan även lämnade Japan efter sin tre månader långa vistelse i Sendai och i Sapporo (Hokkaido). När jag kom hem från Tokyo var som sagt körsbärsblommorna i full blom. Även efter den jättetrevliga 花見 hanami, ”körsbärsblommefesten” samma dag som jag kom hem på har jag varit på fler fester med lite olika människor. Blommor är förstås inget man pratar om utan tittar på varför jag hänvisar till bilderna i slutet på inlägget för detaljer.

Förutom att titta på mängder av vackra rosa blommor, så otroligt manlig jag låter eller hur, så har jag senaste tiden voluntärsarbetat på två nya ställen. Det blev tre dagar i 山元町 Yamamoto, och tre dagar på 牡鹿半島 Oshika-halvön som ligger i sydöstra respektive nordöstra delen av länet. Till Yamamoto åkte jag buss som anordnades av universitetets egna voluntärsorganisation tillsammans med ett trettiotal andra studenter per gång. Första dagen fick jag göra muskelarbete hos en privatpersons hem genom att röja jord, metallstänger och brädor etc. som efter tsunamin blivit ett med garaget. De två andra dagarna var jag jedi-riddare ansvarig för att leda vilsekomna wookier rätt så de inte hamnar ivägen för imperiets AT-ST-karavaner. På klarspråk: jag viftade med en röd plastpinne (som kan lysa) för att hindra privatpersoner utan tillstånd att köra in i områden där de är ivägen för de arbetsfordon som rensar upp och fraktar bort raserade hus etc. Det senare var mer psykiskt än fysiskt ansträngande i ren rastlöshet av att mest bara stå och vänta.

Oshika-halvön var ett spännande uppdrag. Varje dag började med att jag gick upp strax efter 5 på morgonen, åt frukost och tog mopeden till centralstationen. Därifrån åkte vi 4-6 personer i bil 2½ timme de 90 km till 清優館 Seiyuukan som är namnet på den ålderdomsservicefacilitet som blivit det evakueringcenter vi besökte. Om man tittar på en karta över Miyagi län (prefektur) ligger det på spetsen av den ganska stora halvö som sticker ut i nordöstra länet. Detta innebär att utsikten från bilen var fantastisk när vi åkte upp och ner för slingrande backar runt branta bergssluttningar mot havet. Vägen var dock fruktansvärt dålig med jordbävningsframkallade sprickor, gupp och sektioner där asfalten helt spolats bort. I dalarna där den mesta av bebyggelsen i området hållt hus möttes vi av total förödelse. Till skillnad från många andra förstörda områden jag passerat har man inte kommit igång med något upprensningsarbete här heller så det var i princip helt öde förutom huvudleden genom samhällena.

Arbetsuppgifterna för vårt team, som förutom vi 4-6 personer från Sendai bestod av ett 20-tal personer som övernattade utanför Sendai och hade kommit ända från Tokyo med omnejd för att voluntärsarbeta, var huvudsakligen att laga mat åt de ca 150 evakuerade på centret. Jag lagade visserligen ingen mat, men var med att servera samt diska, städade även toaletterna varje morgon och tillhörde i övrigt rekreationsteamet som lekte med barnen. Att leka var nog det mest fysiskt ansträngande, men roligt förstås och barnen som enda invånare på centret verkade i det närmaste oberörda efter att ha fått sitt hem raserat och tvingats bo där i närmare två månader. Stämningen i övrigt var lite dyster och folk kändes väldigt trötta på att bo där, men alla var förstås japanskt artiga och hälsade och tackade ofta och väl för våra insatser.

De tre turerna till Oshika, som ägde rum under månadens första vecka, d.v.s. under den japanska ansamlingen av helgdagar ”Golden week”, föregicks av en liten uflykt. Jag, Misato (Uppsala-japan), Miku (japan som pluggat i Stockholm, gourmandklubben), Reno (taiwanes, gourmandklubben), Ossi (finne och korridorsgranne) samt Jamie (amerikan) hyrde bil och gjorde en tvådagars utflykt till 青森 Aomori (län) med huvudmålet 弘前 Hirosaki (stad). Aomori är landets huvudös nordligaste län (intill Hokkaido-ön alltså) och Hirosaki den tredje största staden i länet. Aomori är med japanska mått mätt väldigt lantligt (som Skåne i folkmängd och storlek) och länet är bl.a. känt för sina extremt distinkta dialekter, som av många hävdas vara de allra svåraste för en genomsnittlig japan att förstå (vilket innebär Älvdalen-svårt = omöjligt). Men Aomori i allmänhet och Hirosaki i synnerhet är ändå mycket populära turistattraktioner, framförallt just under Golden Week när vi var där eftersom sakura, körsbärsblommorna blommar då och sakurafestivalen som hålls i Hirosaki är berömd för hur vacker den är.

Hirosaki är även vida berömt för sina äpplen, och som Japans äppelhuvudstad produceras hela 20% av landets äpplen i Hirosaki. Det visade sig på så vis att miljön när vi åkte igenom förorterna till staden totalt präglades av en enorm äppelgård följd av en annan om och om igen. Dessutom togs mer än hälften av utrymmet i souveniraffärererna upp av olika äppelprodukter (äppelpaj, äppelkakor, äppeljuice, äppelvinäger, äpplen etc.) trots att det inte ens är äppelsäsong.

Med några stopp på vägen tog den 50 mil långa vägen till Hirosaki 10 timmar, men då tog vi en omväg via vackra bergsluttningar intill havet. Väl framme besökte vi sakurafestivalen i kvällsmörkret vilket var rätt mysigt. Vi besökte ett onsen (naturlig varm källa-badhus) och sov över på vandrarhemmet som låg alldeles intill festivalparken (kostade ca 300 kr vilket är något dyrt för vandrarhem). Dagen efter besökte vi parken, stadens slott och andra platser i omgivningen i dagsljus. Vi shoppade lite, åt av den två meter breda ”Japans största äppelpaj” och började sen åka hemåt. Vid 20-tiden på kvällen, efter 5 timmars bilfärd på motorväg med middagsstopp, var vi hemma i Sendai. En bussfärd senare var man hemma och slappnade av efter ännu ett stycke intensivresande.

***VILOPAUS***

Ni är nu igenom halva inlägget och om ni är trötta föreslår jag en paus i läsandet här.

Jag var den som körde hela vägen eftersom bara jag och japanerna har japanskt körkort och japanerna liksom de flesta i deras ålder inte haft tillfälle att köra bil som studenter efter de tagit körkortet. Det är ett stort ”problem” bland unga japaner som bottnar i bristen på tillgång på bil om man inte bor hemma, behov av bil för de flesta som bor i städer och faktumet att köra bil både är dyrt jämfört med Sverige och svårt när gatorna i städerna antingen är extremt trånga så man riskerar att köra in i sidorna vid möte etc. eller extremt vältrafikerade. Man kallas för ”paper driver” om man har körkort men inte kan köra bil p.g.a. avsaknad av träning.

Som sagt så åkte vi huvudsakligen på motorväg mellan Sendai och Hirosaki. Då motorvägssystemet i Japan är väldigt annorlunda från det svenska kommer en liten lektion. I Japan så är motorvägarna avgiftsbelagda och de kan vara privatägda men är oftast statligt ägda och drivs av privatiserade regionala bolag (ansvariga för olika delar av landet). Det betyder att när man åker upp på motorvägen så tar man en biljett vid en tullstation och när man lämnar den så visar man upp biljetten och betalar avgift beroende på hur långt man kört. Avgifterna är satta så att inkomsterna genom dem i princip ska täcka underhåll, administration och konstruktion av ny motorväg. Det innebär att de är förhållandevis dyra; grundavgiften ligger på knappt 2 kr per kilometer. T.ex. skulle det kosta 7200 yen, ca 550 kr bara i motorvägsavgift att åka från Sendai till Tokyo, att jämföra med 10000 yen/750 kr per person för shinkansen/snabbtåg. Det skulle även ta mer än dubbelt så lång tid att ta bilen jämfört med tåget (drygt 4 timmar resp. 2 timmar). Grundhastighetsbegränsningen är 100 km/h men det är ofta sänkt till 80 främst inne i städerna. Inne i städerna går för övrigt det mindre än 50 år unga motorvägsnätet, precis som snabbtågsjärnvägsnätet, konstant på viadukter. Så att åka förbi Tokyo t.ex. blir som att åka över en 10 mil lång bro (ingen aning om den korrekta siffran, men i den storleksordningen).

Traditionellt så har betalningen av motorvägsavgifterna skett personligen och vanligtvis kontant till personal på avgiftsstationerna men sedan knappt 10 år kan man utrusta sin bil med ett elektroniskt tullavgiftssystem som gör att man utan att stanna kan åka genom en särskild fil vid stationerna och så dras avgifterna från ens bankkonto automatiskt. Och efter det introducerades har fler och fler rabatter införts enbart för användare av det elektroniska systemet. När vi åkte till Hirosaki kunde vi utnyttja helgrabatten där man får åka obegränsat avstånd för 1000 yen/75 kr.

Det var dagens föreläsning. Slutligen går vi tillbaka till nutiden där jag än en gång faktiskt studerar under mitt utbytesår, vilket var ett tag sen sist. Jag har gått en vecka och har en vecka kvar på mig att slutgiltigt välja kurser men jag vet i princip vad jag ska läsa. Min strategi nu har varit att blanda hejvilt, samt välja kurser som faktiskt motsvarar min nivå (förra terminen tog jag kurser där jag saknade tillräckliga förkunskaper), för att orka med och kunna vara intresserad hela terminen. Mitt schema ser ut som följer:

• Måndag:
  Miljöplanering (byggteknik-/arkitektinstitutionen)
  Materialmekanik (materialvetenskapliga institutionen)
  Elektromagnetism 2 (fysikinstitutionen) 
• Tisdag:
  Japansk företagssamhet och ekonomi (på engelska, ekonomiska institutionen)
  Bolagsfinansiering (ekonomiska institutionen)
  Japansk grammatik (särskild japanskakurs) 
• Onsdag ledig. 
• Torsdag:
  IT-naturvetenskap (fysikinstitutionen)
  Bolagsfinansiering (ekonomiska institutionen)
  Tennis (fristående kurs för ingenjörer) 
• Fredag:
  Infrastrukturplanering (byggteknik-/arkitektinstitutionen)
  Matematik 2 (maskinteknik-/flygteknikinstitutionen)
  Mekanisk analys (fysikinstitutionen)
  Elektromagnetism 2 övningslektion (fysikinstitutionen)

Varje föreläsning är 90 minuter, utan paus (i Uppsala har vi 15 min paus i mitten). Det ser säkert mycket ut, men det är ungefär så här mycket en genomsnittlig japan läser. Det är också högst sannolikt att jag dessutom hoppar av en eller ett fåtal kurser under terminens gång när jag vet vad som tar mer tid än det är värt.

Tack för att ni än en gång tog er igenom ett riktigt monsterinlägg. Nu har jag ju i alla fall börjat plugga igen så jag borde inte ha lika mycket att skriva om nästa gång. Men vi får väl se. Tänker fortfarande skriva om resan till Taiwan, Singapore och Malaysia men skjuter upp det ytterligare en stund.

Bilder:

Hanami (cherry blossom flower viewing) in a park in Sendai with three friends Miku (not same person as Miku who has been to Stockholm and is a member of the gourmand club), Kaneko and Ishikawa from my physics class (3rd grade). Hanami is basically like the daytime part of Swedish celebration of Valborg (April 30th) where you sit outside enjoying spring weather and eat and drink alcohol.

The postboxes at the dormitory. The white notes say that that person has moved out, and during the whole of April my dormitory was almost empty...

 

 

 

 

 

I did volunteering in 山元町 Yamamoto town (first picture) including cleaning up a devastated private house. Then at a place with fantastic scenery (third picture) in 牡鹿半島 Oshika peninsula where I joined dinner serving staff (fourth picture), did cleaning and played with the children etc. at a refugee center.

 

 

 

On our way to Hirosaki, Aomori in the north with Misato (who was in Uppsala last year), Miku (who have been to Stockholm), Ossi (Finland), Reno (Taiwan) and Jamie (USA). After having run to the end of the highway we drove right between the sea and the mountains with awesome nature. The weather was however quite bad. It took almost the whole day to get to our destination so we ate lunch on the way and visited some tourist attractions like the ”blue pond” (last picture). [Reno, Jamie, Reno, Misato]

 

Even though we arrived in the evening we visited the festival park and to our satisfaction the 桜 sakura (cherry blossom) was beautiful in the dark too. In the evening we went to an 温泉 onsen (hot spring public bath) for typical Japanese relaxation. [Reno, me]

 

 

 

We visited throughoutfully the Sakura festival during morning the next day. As at all Japanese festivals there were loads of food and snack selling stalls around the place. [Reno, Jamie, Reno, "]

We also visited some traditional feudal houses used by samurai families. [Miku]

 

Close to the festival they baked and sell ”Japan's largest applepie” which was 2 meters in diameter. According to a sign by the stall they used among other ingredients 180 eggs, 12 kg of butter, 30 kg of flower and 400 apples to make the pie. Of course we tried it all of us, and the taste was also great. [Reno, Miku]

Outside our hostel which was located just a few minutes walk from the entrance to the festival park. [Reno]

 

The other day I played videogames (Goldeneye and Super Smash Brothers on Nintendo 64) with three friends Shota, Taku and Shinjiro from another of my physics classes (2nd grade) and the Moeto, Shota's brother. [Taku, Shinjiro]

Me, Reno, Miku and Ayumi (who returned to Sendai right after we came back from Aomori) in Reno's room. [Reno]

Note: Starting this update I will write the author (owner of the camera) of the pictures when it's not me inside square brackets like this "[Reno]". I have used my friends' pictures before but the proportion of my own pictures is the lowest ever in this update.