En händelserik måndag innan tentaspurten

Tack för att du tittar in igen! Gör ett snabbare inlägg den här gången för att... jag kände för det. Och lite för att jag kommer ha rätt fullt upp närmaste tre veckorna med alla tentor och plugg inför dem.

Det har förstås inte hänt lika mycket sen sist som det hade då, mitt vinterlov är slut och terminen har börjat igen men direkt kommit in på slutspurten inför tentorna. De är slut några dagar in i februari och sen har jag två månaders vårlov! Underbart, men vore förstås bra om jag kan lägga denna termin bakom mig med i alla fall några avklarade kurser.

Jag började det nya året med att, inte oväntat, återvända hem till Sendai efter totalt fem dagar (fyra dygn) i Tokyo. Jag saknade dock tågbiljett hem eftersom Jacob fått ta sista markeringen på remsan som vi åkt till Tokyo med (fem dagars resande på en remsa). På lokaltåg i Japan sker dock aldrig några biljettkontroller, och även om man måste stoppa i biljetten i spärrarna både på väg in och ut för att bli genomsläppt så är porten som ska stoppa en väldigt låg och dessutom ger efter för bara lite mostånd (detta för att förhindra olyckor). Man kliver alltså enkelt över eller går rakt igenom efter man kollat att inga vakter står beredda.

Sista dagarna på lovet ägnades till stor del framför datorn för att återhämta den abstinens jag fått helt utan dator under Tokyovistelsen. Träffade lite svenska kompisar också förstås. Såväl svenskar som varit ute och rest som t.ex. japanerna i min korridor återvände en efter en efter nyår. Japanska studenter åker i regel hem till sina familjer över nyår då det som sagt är en familjetradition som motsvarar det svenska julfirandet. För min del fullföljde jag mitt japanska nyårsfirande genom att väl hemma i Sendai besöka ett Shintoistiskt tempel för en bön om ett lyckligt år, spå min tur samt prova några delikatesser som tillagas på plats i det stora antalet matstånd uppradade utanför templet.

Skolan började 6 januari, torsdag alltså vilket var skönt då torsdagar och fredagar är mina klart snällaste skoldagar. Sedan hade vi faktiskt långhelg då måndagen, 10 januari, var en japansk högtid 成人の日 “Seijin no hi” vilket betyder De vuxnas dag. Coming of Age Day kallas den på engelska, det kanske säger mer. Den är tillägnad firandet av alla som fyllt 20, d.v.s. blivit myndiga, under tiden sedan det föregående årets högtidsdag. Faktum är att även Jacob, som ju fyllde 20 i höstas, blev inbjuden till det evenemang som kommunen anordnar för att fira samtliga nyvuxna. Medan han avböjde av rädsla för att känna sig malplacerad tog jag, Isak (Göteborg) och Johan (Linköping) skamlöst tillfället i akt att utforska traditionen.

Vi hade egentligen bara tänkt gå på stan för att kolla in alla uppklädda tjejer och killar som springer runt där, men vi blev besvikna över hur oväntat glest de befolkade innerstaden. Efter att ha förföljt ett gäng kimono-tjejer ner i tunnelbanan och till slut frågat rätt ut vart alla var på väg när vi bara blivit mer förvirrade visade sig festligheterna vara förlagda till området runt samt inuti kommunens stora gymnastiksal vid södra ändstationen av tunnelbanan. Vi åkte dit och häpnade över ståhejet. Tusentals kostymerade män och kimonofierade kvinnor formade en tät och trögflytande folkmassa runt sagda gymnasiksal.

I utkanten av folkvimlet liknade det nästan valborgsfirandet i Uppsala med kedjerökare, vinglande fyllon och ölburkar och annat skräp i överflöd på marken. Vakter fanns dock i typiskt japanskt manér i betydligt större antal än jag kan tänka mig det nånsin skulle behövas för något faktiskt bråk, vissa höll upp skyltar som förbjöd berusade personer att gå in i byggnaden. Då inga andra västerlänningar kunde skymtas och bristen även på vanliga japanska åskådare var ganska förslående stack vi tre långa svenskar i vardagsklädsel förstås ut en hel del. Men vi lät oss inte hindras för det utan trängde oss igenom folkmassan fram till ingången till gymnastikhallen och frågade en vakt om även icke-firande fick gå in och se på festiviteterna (vi såg inga skyltar om det).

Svaret från den hjälpsamma farbrorn blev ”säger ni bara att ni är 20 så...”. Vi tog oss alltså in, blev ännu mer malplacerade då nu ingen alls så vitt jag såg inte bar kostym eller kimono. Men ingen såg särkskilt brydd ut för det och vi kunde avnjuta slutet av scenaktiviterna med klassisk musik m.m. i den fullsatta enorma salen. Efter lite mer hjälp från samma vänlige farbror hittade vi till ett litet café som låg rakt över ingången och hade perfekt utsikt med panoramafönster över innergården med alla söta tjejer och coola killar medan vi åt en billig lunch. Med ett stort leende på läpparna kunde vi återvända till centrum efter dagens upplevelse.

Dagen slutade dock inte ens där utan på kvällen så var det än en gång sammankomst med gourmandklubben för mig och Johan, denna gång hemma hos en av tjejerna, Miku (tidigare utbytesstudent i Stockholm), där vi åt 餅 mochi och お雑煮 ozouni, typisk mat man firar in det nya året med. Mochi, vilket också är huvudingrediensen i ozouni (där man gjort en grönssakssoppa av det), är som en väldigt klibbig klump gjord på ris. Den är så klibbig att det inte är ovanligt att äldre människor sätter i halsen och kvävs, och mochi har således rejält med blod på sina händer. Bara under 1 och 2 januari i år i Tokyoområdet dog 10 gamlingar när de satt mochi i halsen. Risken att dö är enligt en undersökning utslaget på hela populationen 7,6 personer per 100 miljoner människor för varje tugga (munfull med mochi).

10 januari blev med andra ord en händelserik dag och har nu fått rejält med utrymme i min blogg. Den ska dock få lite mer då jag under en timme på förmiddagen var nere på stan och shoppade. Med sällskap av Misato (tjej, som var i Uppsala) för hjälp med modellval köpte jag läsglasögon åt mig själv. Jag har aldrig haft glasögon förut men på sistone har jag tyckt jag lätt blir trött i ögonen av att läsa eller sitta vid datorn. Jag besökte då en lokal (3 minuters promenad hemifrån) ögonklinik för att göra ett syntest.

Det blev ett högst positivt första intryck av japanska sjukvården då jag som deltagare i det japanska sjukförsäkringssystemet bara betalade 2000 + 600 yen, alltså totalt 220 kr, för två besök där jag först gjorde grundlig undersökning av ögonen med flera tester, pratade med läkare en hel del, fick göra flera tester och dagen efter fick recept på glasögon mot översynthet. Har inte så bra koll på vad glasögon kostar hemma, men ca 1100 kr som jag fick betala här kändes väl acceptabelt (med UV-skydd i linserna, garanti, 3 års försäkring etc.). Det är en rätt mild grad av översynthet i alla fall, jag har väldigt bra syn på håll och glasögonen korrigerar 0,5.

För er som är intresserade, så går det japanska sjukförsäkringssystemet ut på att man som patient i regel står för 30% av den faktiska kostnaden. Sen betalar man premie beroende på inkomst, jag betalar minimibelopp 170 kr per månad. En fördel är att du då kan gå till vilket sjukhus/klinik som helst och all sjukvård täcks (inkl. tandvård), och köer är sällan ett problem. Jag fick vänta 30 minuter när jag kom oanmäld för synundersökningen. Kliniken låg på 3 minuters gångavstånd hemifrån så rätt bekvämt alltså.

Verkar inte spela så stor roll hur lång tid som förflutit, mina inlägg blir lika långa och mastiga ändå... Nästa gång blir nog efter mina tentor i början av februari, vi ses då! Kommentera snälla! Märk också att jag svarar faktiskt på de flesta kommentarer, kolla om ni inte sett det.

Bilder:

 初参り Hatsumairi, meaning to visit a temple for the first time in the year (and the only time for many of the visitors) at 大崎八幡宮 Osaki Hachiman-shinto shrine, one of Sendai's most famous shrines and only 5 minutes by bike from my home. People are queueing to get to the praying area. This is done by throwing a small amount of cash in coins (usually the equivalence of a few kronor) in a big box, ring a small temple bell, clap your hands and bowing in a decided order. And then prays for a happy year, or something more specific (admission to the universitety of one's dreams, good stock yield etc.)

初参り Hatsumairi, alltså att besöka ett tempel första gången på året (och enda gången för många av besökarna) vid 大崎八幡宮 Osaki Hachiman-shintotemplet, ett av Sendais mest kända tempel och bara 5 minuters cykelfärd hemifrån mig. Folk köar för att komma fram till den del man ber på. Detta sker genom att man slänger ett mindre belopp pengar i mynt (oftast motsvarande ett par kronor, kan vara tiotals ören) i en stor låda, ringer i en liten tempelklocka, klappar händerna och bugar i ett bestämt mönster. Och ber då om ett lyckligt år, eller något mer specifikt (inträde på sitt drömuniversitet, god aktieutdelning etc.).

Many people buy a fortune telling on a small piece of paper for 17 kr, where you can get any of about ten different steps on a luck scale from very unlucky to very lucky. If you happen to get a bad prediction you don't buy a new one, but you can tie the piece of paper to a bransch on a tree or some designated place, like the bush in the picture, in order to release yourself from the bad luck.

Många köper en spådom på en liten lapp för 17 kr, där man kan få något av ett tiotal olika steg på turskalan som man då ligger på för stunden, från jätteotur till jättetur. Det dyker absolut upp alla sorter, men jag tror nog det är överskott på de positiva spådomarna, och kanske främst de bara lite positiva (mitt emellan). Jag fick hyfsad tur. Om man råkar få en dålig lapp så köper man inte en ny, däremot kan man knyta upp den avlånga lappen på en gren på något de olika specificerade platserna för detta, som ovanstående buske, för att häva oturen.

 

 

I went skiing with Mizuho (former Uppsala exchange student) and her boyfriend Umemura to the closest ski resort to central Sendai. It was quite small (about five courses), and the altitude difference wasn't so large but still really fun to go skiing for the first time in Japan and the first time this winter. I used ordinary skiis, while I usually use snowblades in Sweden, but found out that snowblades really are more fun. In Japan there are generally no lifts where you stand but many small seated ones. There were three two people lifts and one for four people in Izumigatake where we went.

Jag åkte skidor med Mizuho (den andra Uppsala-tjejen) och hennes pojkvän Umemura i Sendais närmaste skidanläggning. Den var ganska fjuttig, både på höjden och i antalet pister (typ fem stycken) men det var kul att åka första gången i Japan och första gången för säsongen. Körde slalomskidor för första gången på många år, åker annars snowblades i Sverige, men konstaterade att snowblades trots allt är överlägsna i rolighet. I Japan finns knappt ståliftar, utan man har många små stolliftar istället. Fanns tre liftar tvåsitsiga och en fyrsitsig i Izumigatake dit vi var.

 

 

 

成人式 Seijinshiki! We went to Tomizawa in southern Sendai to watch the coming-of-age ceremony where all 20 years old people dress up and party all day. Actually we managed to attend the real ceremony because a guard let us in even though only those who are 20 should be able to enter the building, really fun anyway!

成人式 Seijinshiki! Bli-vuxen-festivalen.

餅 Mochi party with the gourmand club at Miku's (former Stockholm University exchange student) place! Mochi's really nice, even though it's so sticky quite a lot of Japanese elder people die every year by choking when eating it, and the party was fun!

餅 Mochi-party hos Miku.

My new glasses, yay.

Mina nya glasögon, yay.